Hur kan det kännas så otroligt fel att göra det man vet är det enda rätta?

Jag ökar mitt matintag och försöker att inte röra mig för mycket. Det är vad min kropp behöver och jag vet att det även  är bra för mitt psyke och tillfrisknande. Ändå finns det en sida inom mig som gastar och skriker om hur fel det jag håller på med är. Det är anorexin som skriker och gråter, min fiende, som har varit min bästa vän det senaste tre och ett halvt åren. Ana har massa regler och ritualer som hon vill att jag ska följa varje dag. Stå upp på tunnelbanan, ta lite mindre i måtten för att vara på den "säkra sidan?", välja kokt potatis istället för couscous osv.

Jag måste tyvärr erkänna att jag fortfarande följer en del av anorexins regler även om jag går emot mycket fler än jag gjorde förut.