All denna mat jag äter på en en dag och ändå visar vågen 800g minus på vägningen. Det är helt sjukt. Vart tar allt vägen?

Kanske är det min kropp som äntligen vill börja växa på längden och därmed signalerar att jag äter på tok för lite för att kunna göra det? Jag vet inte, men jag får hoppas att det är så. Det skulle vara kul att bli längre. Jag är ju liksom 14 cm kortare än min mamma. Inte så jätteroligt när vi kommer gående på stan tillsammans direkt.

Nu blir det nya tag och jag har fått ännu mer motivation till att ge järnet. Kvällsmålet kommer numera bestå utav en hel burk med B&J eller Lejonet & Björnen eller Hägendaz glass. Jag måste ge kroppen en skjuts framåt för att dels lyckas återhämta det jag gick ner den här veckan, men även för att vågen ska visa plus från vikten jag hade innan jag gick ner. 

Anorexin gastar och skriker såklart inom mig hur fet jag kommer bli om jag äter så mycket. Men jag väljer att inte lyssna på lögnerna. För det finns inget annat Ana gör än att vräka ur sig en hord olika lögner till mig på en dag. Ibland lyssnar jag och tror på dem, ibland inser jag hur genomskinliga och knappa anorexins resonemang är, och jag går emot. När jag var sjukare trodde jag att allting anorexin viskade till mig var sanning. Jag förstod inte ens att jag var sjuk utan trodde att det var jag som tänkte så och att det var helt normalt att göra det.
Tänk, när jag blir fri från min ätstörning kommer jag aldrig behöva plågas av lögnaktiga tankar i huvudet om min kropp. Jag längtar verkligen till den dagen.