Jag har haft väldigt mycket ångest de senaste dagarna och det beror på att jag har gått emot Anas röst extra mycket. Dygnet runt är hon på mig och pickar och hackar, talar om hur mycket jag kommer gå upp i vikt av allt jag äter och hur fet jag kommer bli av att inte gå ut och motions gå.

Jag måste erkänna att ibland låter jag henne nästan vinna. Då drabbas jag av panik och känner att jag inte orkar mer. Jag tänker att jag inte står ut med att äta så här mycket mat och vill genast börja minska. Men jag kommer alltid på mig själv och frågar vad det är jag vill ha ut av att äta mindre. Oftast blir svaret "Jag vet inte". Jag vill ju ändå lyckas nå en normalvikt och det kommer jag aldrig kunna göra av att dra ner på mitt matintag.

En viktig kunskap att ha för att kunna gå emot sin ångest är att ta reda på vad ångest egentligen är. Jag hade aldrig funderat på det speciellt mycket förrän min terapeut frågade mig igår vad jag ansåg att ångest var. Det var först när jag funderade på den frågan som jag insåg att ångest inte är något annat än rädsla och oro. Varje gång jag får ångest handlar det om att jag är rädd för att rusa upp i vikt, eller bara att gå upp i vikt överhuvudtaget, tots att jag är underviktig. Egentligen kanske det verkar ganska enkelt att inse att ångest är rädsla, men när man väl går runt med ångestmolnet blixtrande runt huvudet kan ångesten kännas så oöverstiglig att man tror att det är någon annan känsla än just bara ren rädsla. Man kanske tror att ångesten är sanningen och att den uppkommer sig av att man just nu faktiskt håller på att rusa upp i vikt. Vad man än tror så lönar det nog sig att leva med kunskapen om att varje gång man får ångest är det för att utmanar ätstörningen och går emot sin rädsla och inte för att man just nu håller på att lägga på sig massa fett, rusa upp  i vikt eller bli fet, som Ana vill få en att tro.

En annan grej som kan vara bra att veta är att man faktiskt inte kan dö av ångest, även om det känns så ibland.