Föreställningarna är över och jag känner mig faktiskt stolt över vad jag har åstadkommit under  uppspelen. Att jag lyckades sköta maten galant samtidigt som pressen att prestera låg över mig är något jag inte har klarat sedan jag blev sjuk. Så detta var ett stort steg för mig i rätt riktning. 

Jag är även glad över att uppspelen gick så pass bra som de gjorde, trots att det kändes instabilt innan.

Även om anorexin fortfarande är väldigt stark inom mig känns den faktiskt lite svagare. Vilken lycka det är när man får lön för mödan. Äntligen börjar hoppet växa och man känner sig STOLT. Ana hatar när jag är stolt över mig själv. Hon vill att jag ska känna mig som en misslyckad loser och därför fläskar jag på lite extra med att skriva ut hur stolt jag är. Haha! skrik hur mycket du vill äckliga anorexi, för jag vet att för varje gång du skriker krymper du. Och det är precis vad jag vill att du ska göra.