Startade dagen med nya favoritfrukosten; havregrynsgröt, banan, jordnötssmör och mjölk, mumma!

Efter det gjorde jag inget speciellt, pratade lite med mamma och löste korsord. Förmiddagsmålet intogs runt tio och bestod utav en rawbite och ett äpple + vatten. Direkt efter mellanmålet satte jag igång med  att packa. Jag ska nämligen vara hos pappa den här helgen. När jag packat klart och klockan började närma sig tolv gjorde mamma och jag lunch. En supergod kräftstjärts-röra gjord på kräftstjärtar, färsk basilika, rödlök och lite olivolja. Till det hade vi minibaguetter med grön pesto.

Vi åt och hade det trevligt utan något båk eller tjafs. När lunchen var avklarad kom pappa och hämtade mig. Vi åt mellanmål hemma hos honom och sedan åkte vi för att övningsköra. Det var första gången jag övningskörde så det enda jag tränade på vara att släppa kopplingen samtidigt som man gasar + köra och svänga lite, men det gick bra och var faktiskt väldigt roligt ändå. Vi höll på ca en halvtimme innan vi åkte hem för att göra middag; fläskkotlett, kokt potatis, brunsås och coctailtomater. Nu sitter jag mätt efter middagen och med en rastlöshet, som jag måste försöka uthärda, i kroppen. Ska försöka läsa lite för att skingra tankarna. Jag kan i alla fall avslutningsvis säga att jag är glad över att jag börjar få något man kan kalla för liv tillbaka. Allt är inte perfekt, jag är inte helt frisk ännu, jag har fortfarande mycket att jobba med, men jag har en vilja och en motivation till att göra förändringar och gå framåt i min utveckling. Det viktigaste för att kunna bli fri från ett missbruk, som jag anser att anorexia är, är att man själv VILL bli fri från missbruket. Man kan tvingas in på olika kliniker för att få hjälp, men finns inte viljan spelar det ingen roll hur mycket folk försöker tvinga en till att bli frisk, man kommer ändå omedvetet eller medvetet streta emot sin behandling. Därför är det viktigt att man är ärlig och frågar sig själv: Vill jag verkligen bli frisk? eller tror jag bara att jag vill det?

Om man känner att man egentligen inte vill bli frisk utan att det bara är något man har försökt intala sig själv och andra kan man ju istället fråga sig: Varför vill jag inte bli frisk? vad är det som är så lockande med att stanna kvar i anorexins våld?

Ibland kan det bli lättare och gå emot dumma tankar om man frågar sig själv varför man ska följa dem.

Det har i alla fall underlättat en del för mig, även om det såklart fortfarande känns som huvudet ska explodera när anorexin anfaller mig med sina fula klor som den pressar in i hjärnan på mig.