Min gårdag

Igår efter eftermiddagsmålet åkte jag till fridhemsplan för att träffa en tjej som har varit sjuk i anorexia, men som nu är helt frisk. Vi satt och pratade i över en timme. Samtalet var väldigt givande, intressant och jag insåg även massa nya saker som jag kan dra nytta av i min kamp mot anorexin. Kvinnan/tjejen som heter Helena tipsade även mig om att jag borde skaffa en mentor från "Frisk och Fri" (en stödgrupp som hjälper drabbade och anhöriga under kampen mot ätstörningen). En mentor är en person som har varit sjuk i någon form utav ätstörning men som nu är helt frisk, precis som Helena. Med en mentor kan man ha kontakt via mail, telefon, träffas i verkligheten och prata eller kanske gå på café. Jag blev i alla fall intresserad av att skaffa en mentor så hon gav mig en lista på alla mentorer som finns. Nu är det bara att välja vem jag vill ta kontakt med.
 
Efter samtalet med Helena mötte mamma upp mig och vi åt middag på McDonald´s!!
Jag tog en caesarsallad och mamma en grillad kycklingwrap. Fick  ångest efteråt men jag försökte stå ut. Vi tog tunnelbanan hem direkt efter middagen. Kvällsmål intogs klockan åtta och sedan var det läsning på det innan jag somnade helt utmattad (?) och sov som en sten ända tills alarmet gick.
Köttbullslunch hemma.
Middag på McDonald`s.
Kvällsmål.
 
Anonym
2015-04-24 @ 10:00:28

Jag har en mentor på frisk och fri och tycker att det är toppen! Keam

Anonym
2015-04-24 @ 17:10:59

Varför äter du 10 köttbullar och inte 8?

Fia
2015-04-24 @ 21:25:08

Anonym: Lägg ner. Hatar denna besatthet av äckliga matscheman som säger "si och så många köttbullar" "si och så många potatisar". Nej. Det håller bara kvar ett ätstört beteende! Vilken frisk människa räknar ens?! Tänk också på att din kommentar skapar mycket tankar och oro hos någon med en ätstörning.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

detgarattblifrifrananorexi.blogg.se

Jag är en tjej på sexton år som lider av en fruktansvärd ätstörning. Nämligen anorexia nervosa. Jag fick diagnosen när jag var tretton år. Jag har alltså varit sjuk i tre år. Det är alldeles för lång tid. Det är dags att börja kämpa på riktigt nu. I den här bloggen kommer ni få följa min resa ur anorexins hårda grepp. Det är många som har lyckats kämpa sig ur en ätstörning, så varför skulle inte jag kunna det? Det är inte lätt och det tar lång tid, men DET GÅR ATT BLI FRI FRÅN ANOREXI!

RSS 2.0