Gårdagen i ord och bilder

Igår rykte jag och mamma ihop vid frukost. Eller rättare sagt; mamma blev arg på mig. Hon sa att hon kände sig missmodig och var trött på mig och min sjukdom. Hela frukosten satt hon och vräkte ur sig hur less hon är på att behöva ta hand om en ynkrygg. Jag satt och åt med tårarna rinnande ned för mina kinder utan att säga annat än förlåt. Jag vet att hon har rätt att bli arg på mig. Jag förpestar stämningen här hemma och ställer ofta till med bråk, men jag kan inte låta bli att bli ledsen när hon säger sådana saker. Jag vet att jag är svag, hon behöver inte trycka upp det i ansiktet på mig.
Efter frukosten bad hon i alla fall om ursäkt för att hon blivit arg men hon sa även att hon inte ångrade något hon hade sagt. Det var skönt när hon åkte till jobbet.
Förmiddagsmelliset intog jag själv medan jag löste korsord, det gick galant.
Till lunchen kom mamma hem. Jag hade lagat kycklingfilé, potatis, currysås och gjort sallad i hopp om att väcka dåligt samvete hos mamma (själviskt, jag vet). Jag tror dock inte att det lyckades men vi åt och hade det trevlig utan att bli osams. Nu pågick det istället ett krig inom mig. Jag var tvungen att ta sjukt mycket currysås och jag kände ångesten bubbla i hela kroppen, men den kokade i alla fall inte över. När lunchen var avklarad åkte mamma tillbaka till jobbet och jag satte mig i solen och läste. En bärry och en frukt intogs som mellanmål runt halv tre och sedan började jag göra mig iordning för att bege mig mot teatern. 
Halv fem åt jag middag för att hinna till teatern som börjar fem. Provade något nytt, vegetarisk sushi. Det var helt okej. Fick dock lite panik när de kom med sushin och jag såg att de typ hade dränkt den i sesamfrön. Men jag tog mig i kragen och upprepade för mig själv att jag ändå ska gå upp i vikt så vad spelar några sesamfrön för roll?
Prick klockan fem kom jag fram till teatern. Vi skulle försöka köra igenom hela pjäsen i ett sträck, men det hann vi förstås inte, så alla var redan där när jag kom. Hur som helst var det väldigt roligt och det kändes som om alla hade utvecklats väldigt mycket bara på en vecka.
Halv sju slutade vi och jag och A hade sällskap hem.
Vi pratade om sommarplaner och jag kände motivationen stiga.
Väl hemma intogs kvällsmålet och sedan var det bara att duscha och göra sig iordning för kvällen.
Avslutade dagen med att läsa och sedan somna så fort jag la huvudet på kudden.
Förmiddagsmellis
Lunch
Sigge
Middag på sushi yama
Kvällsmål
 
Puss och kram
 
Fia
2015-04-21 @ 14:48:45

Gör ont att läsa hur din mamma tar ut sin ilska/rädsla/frustration på det sättet hon gör mot dig. Innerst inne bryr hon sig förmodligen bara och är rädd om dig men sättet hon beter sig på är INTE OKEJ, inte någonstans! Får du någon annan hjälp/behandling eller sköter ni allting hemifrån?

Massor av kramar till dig, du är en riktig kämpe och så stark.

Svar: Min mamma har ett väldigt häftigt temperament. Det positiva med det är att lika arg som kan bli på mig; lika mycket kärlek och omsorg ger hon mig. För tillfället får jag inte hjälp utifrån. Men på torsdag har mamma ordnat så att jag ska få prata med en tjej som har varit sjuk i anorexi men som nu är helt frisk. Sedan har jag även ett möte inbokat i maj med en psykolog.
Åh, tack!
Kram kram :)



Ester Cecilia Rebecka Lind

C
2015-04-21 @ 14:58:47

Du behöver inte ta allt skit från din mamma. Hon älskar dig, det vet du! Det är tufft för er båda. Men mest jobbigt för dig. Tro på dig själv, din mamma älskar dig!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

detgarattblifrifrananorexi.blogg.se

Jag är en tjej på sexton år som lider av en fruktansvärd ätstörning. Nämligen anorexia nervosa. Jag fick diagnosen när jag var tretton år. Jag har alltså varit sjuk i tre år. Det är alldeles för lång tid. Det är dags att börja kämpa på riktigt nu. I den här bloggen kommer ni få följa min resa ur anorexins hårda grepp. Det är många som har lyckats kämpa sig ur en ätstörning, så varför skulle inte jag kunna det? Det är inte lätt och det tar lång tid, men DET GÅR ATT BLI FRI FRÅN ANOREXI!

RSS 2.0