Igår efter lunch hade jag bestämt träff med Amelie i Farsta Centrum. Jag tog tunnelbanan dit och fick stå och vänta ett bra tag innan jag såg Amelie komma gående från motsatt håll. Hon hade tydligen cyklat in till Farsta. Därav min långa väntan. Hur som helst så hade vi det i alla fall väldigt trevligt. Ingen utav oss var särskilt intresserade av att kolla på kläder utan gick mest runt och pratade om allt mellan himmel och jord. När klockan började närma sig tre insåg jag att jag var tvungen att få i mig ett mellanmål. Jag har alltid tyckt att det har varit väldigt jobbigt att äta med kompisar sedan jag blev sjuk. Jag har skämts över mitt matschema och ofta skippat att äta med vänner för att jag har tyckt det varit pinsamt att tala om att jag måste äta. Men igår kändes det inte så. Det var inte ens motigt att informera Amelie om att jag var tvungen att äta något. Vi köpte varsin glass, hon en tip top och jag en Magnum, och satte oss i solen och pratade och njöt av våra glassar.

Efter vi ätit upp föreslog Amelie att vi kunde åka hem till henne. Det ville jag gärna men sedan kom jag på att hon hade cyklat dit och jag åkt tb. Amelie kom med en idé som först verkade helt galen, men faktiskt var riktigt bra. Hon hade ingen pakethållare på sin cykel men vi fick plats båda två på sadeln. Hon trampade och jag satt och höll i mig och skrattade. Det gick utmärkt att ta sig hem men vi fick många undrande blickar på oss.  

Hemma hos Amelie satte vi oss på hennes säng och snackade och skrattade så mycket att jag fick ont i mungiporna. Men det gjorde ont på ett bra sätt. 

Runt halv sex begav vi oss för att äta middag, sushi. När maten var uppäten begav jag mig lycklig, mätt och hoppfull hemåt.

En toppen dag helt enkelt!