Fick mig en liten tankeställare igår
Jag gick ner i tvättstugan för att hämta mina mjukisbyxor, som mamma sa var nytvättade, men kom snabbt upp igen, tomhänt.
"Mamma, jag hittade dem inte. Det var ju bara Loves, min åttaåriga lillebrors, byxor som låg i torktumlaren."
Mamma försvann snabbt ner i källaren och komma lika fort tillbaka med ett par svarta byxor i händerna.
"Ester, det här är dina byxor. Inte Loves"
Hon räckte mig byxorna och jag tog tveksamt emot dem. Jag höll upp dem och granskade dem noga. Det var mina byxor, men de hade sett så små ut där nere.
"Nu kanske du förstår vad jag menar när jag säger att du har barn-size" sa mamma.
Jag bara teg. För, helt ärligt, vad skulle jag svara på det?
